Om sångerna i Astrid Lindgrens liv och verk

Astrid Lindgren har beskrivit i essän Minnes hur kogubbens dotter – Edit – genom att läsa den allra första sagan för Astrid, satte hennes ”barnasjäl i en gungning, som sedan dess ännu inte riktigt har avstannat”

Och det råder ju inte någon tvekan om vilken oerhörd betydelse sagan och folkdikten har haft på Astrids författarskap. Men kanske finns det också en annan muntlig tradition som hjälpt till att gunga denna barnasjäl lite?
Kristina berättar om sångens och musikens roll i Astrids liv och på hur den senare tog plats i hennes berättelser. Vad det kan vara som gör att sång och musik är så närvarande i så många av böckerna?

”Jag minns hur vi brukade samlas i salen på Näs; Astrid och hennes systrar, brorsbarnen och alla vi brorsbarnbarn. Det var alltid fest när Astrid och systrarna Stina och Ingegerd kom ’hem’, som de i hela livet sa om Vimmerby och Näs. Vi satt där runt bordet till sent inpå nätterna och lyssnade på hur systrarna berättade, munhöggs, deklamerade och sjöng.

Just sjungandet minns jag alldeles särskilt. Gamla visor, psalmer, skillingtryck och slagdängor, ofta med många verser och utan att någon av systrarna tvekade på orden i de många verserna. Och de sista åren, när orken och rösterna tröt, fick vi ta över och föra sångtraditionen vidare.”